JL Fantasy

Ett bra avsnitt, hög kvalité på alla scener igenom hela avsnittet. Det enda jag saknar är den där speciella scenen som jag kommer minnas som en av seriens bästa. Säsongen följer ännu mina förutsägelser i alla utom ett fall - Arya. Jag hoppades att hon inte skulle springa till sina syskon direkt hon fick veta att de fortfarande levde. Hon och Sansa kommer att få en efterlängtad återförening där de förlåter varandra för allt de gjort. Det kommer troligtvis också innebära att vi inte får se några fler mord från Aryas sida under den här säsongen. 

En sak som jag tyckte att de gjorde snyggt i det här avsnittet var att Dany bestämde att hon inte ska använda Dothrakis eller Unsullied mot Kings Landing, för att inte riskera att folket ska hata henne. Men på grund Theons och Yaras misslyckande kommer hon nu bli tvungen att använda Dothrakis i alla fall och därmed riskera att fler ansluter sig till Cercei. En bra detalj som får hela konflikten att kännas mer verklig.

Minnesvärda scener

Stridsscen till havs -  En riktigt snygg stridsscen till havs med eldarna som lyser upp skeppen. Den var lite rörig, då alla har samma klädsel och det är mörkt, men jag gillar att det är så för det gör att det hela känns mer trovärdigt. Euron känns lite väl skurkaktig och inte lika "verklig" som de flesta karaktärer i GoT varit, men jag kan även förlåta det eftersom han haft så lite tid att bli uppbyggd som karaktär. Theon rymmer, vilket var det smarta att göra (riktigt bra skådespeleri av Alfie Allen). Han hade dött om han stannat. Förvänta er en stridsscen mellan Theon och Euron i slutet av säsongen.

Jorah Mormonds Greyscale - Min favoritscen från avsnittet var hur Sam försöker bota Jorah. Ska bli spännande att se hur hans karaktär utvecklas efter detta. 

Arya och Nymeria - Egentligen en lika onödig scen som den med The Hound och gravarna i förra avsnittet men jag tyckte att den här fungerade bättre. Det fanns ett större känslomässigt djup i den här relationen än vad det gjorde i Cleganes fall. Jag har dock fortfarande svårt att sätta fingret på Arya och hennes karaktär. Är hon spritt språngande galen eller är hon helt normal men jävligt mordisk när det kommer till hennes fiender? Jag hoppas på det första. Även i hennes dialog med Hotpie fick jag intrycket av att hon var lite kall. Personligen skulle jag älska att se Arya bli ond. Känns som en sån twist som bara George R.R. Martin skulle våga göra.

Greyworn och Missandei - Ingen scen var dålig i det här avsnittet men om jag ändå ska välja en så var det sexscenen med Greyworm och Missandei. Den hade kunnat vara kortare.

Betyg: 4/5

Games Workshop har skapat en ny kampanj, End Times, för deras Warhammer fantasy universum med tillhörande böcker som jag helt missat. I End Times förstör dem världen, bokstavligen. Hela deras 23 år gamla universum ödeläggs av kaosgudarna men med hjälp av magi lyckas tydligen de goda krafterna skapa en ny värld som återföds efter kataklysmen. På detta sätt kan Games Workshop skaka liv i sin värld, lägga till nya fraktioner, nya allianser och re-branda hela deras fantasyvärld. Inledningsvis var jag väldigt skeptisk till denna tanke men när jag såg att de släppt en ny Nagashbok kunde jag inte låta bli att köpa den. Nagash är den ondaste men ändå trovärdiga karaktär som läst om. Den första boken om nekromantikern, Nagash the Sorcerer, är en av mina favoritböcker. 

Tyvärr blev jag dock väldigt besviken av The Return of Nagash.  Den missledande framsidan antydde att jag skulle få se Nagash i ännu mer episka strider än tidigare. Denna gång kanske till och med mot kaosgudarna själva? Men boken handlar inte om Nagash över huvud taget utan endast om Mannfred, Arkhan och ett dussintal andra bikaraktärer som försöker stoppa de två huvudkaraktärernas mål om att återuppliva den första nekromantikern. 

Jag har aldrig läst en bok där man hoppar mer mellan olika perspektivkaraktärer än denna. Har man inte redan läst om alla dessa bikaraktärer i andra warhammerböcker är det näst intill omöjligt att hålla koll på vem som är vem vilket gör detta till en opersonlig bok. Jag som endast känner igen några av bikaraktärerna orkade aldrig sätta mig in i hur de förhöll sig till varandra. De enda delarna jag läste relativt noggrant var kapitlen där Arkhan är viewpointkaraktär eftersom han hade en intressant intern dynamik mellan Nagashs påtvingade kommandon om att återuppliva honom och hans egen vilja om att äntligen få dö.  

Sammantaget

Har du läst mer eller mindre allt som The Black Library pumpat ut under de senaste decennierna och därför känner till alla bikaraktärer redan i förväg kan du nog få ut en del av denna avslutning på legenden om Nagash. Men för de allra flesta skulle jag inte rekommendera denna bok, i alla fall inte om du vill läsa om Nagash.

Betyg: 1/5

Säsongen startade som jag trodde att det skulle göra. Den innehöll flera bra scener och en del intressanta monologer men än så länge inget spektakulärt eller extra minnesvärt.

John försöker ena The North, The Brotherhood Without Banners rör sig norrut, Cersei knyter nya allianser, Sam söker förbjuden kunskap, Arya dräper Walder Frays familj, Bran reser genom muren och Dany landar på Dragonstone. Sammantaget ett bra avsnitt men jag hoppas dock att de inte väntar allt för länge med att leverera på alla löften som de ger oss i detta avsnitt. Om det blir ytterligare 2-3 avsnitt till av uppbyggnad kommer jag ledsna snabb.

Minnesvärda scener

Lyanna Mormont - Sätter alla gamlingarna på plats. Undrar hur många gånger hon kommer göra det innan jag ledsnar på det.

The Hound - Avsnittets sämsta del. En lång scen där Clegane har dåligt samvete och måste lyssna på monologer av sina medresenärer. Antagligen bygger de upp Clegane till att bli en av seriens huvudkaraktärer och eftersom han troligtvis inte kommer ha särskilt måna fler scener där han är fokuspunkten passar de på att göra det i detta inledande avsnitt där de har utrymme för liter mer eftertänksamhet och mindre action. För min del hade de dock gärna hoppat över hela denna del helt och hållet och istället visat direkt hur de anländer till the north.

Arya - Dräper alla Freys. Precis som i sista avsnittet av förra säsongen visar Arya hur galen hon blivit. Att hon dräper en hel familj med ett leende på läpparna bygger upp för att hon kommer att ha en komplicerad framtid framför sig. Är det meningen att vi fortfarande ska tycka om henne, håller hon på att bli ond eller försöker de göra karaktären till något annat mer komplext? Det finns flera teorier om att The Night King inte är så ond som vi tror att han här och att The Lord of Light är betydligt ondare än vi tror. Kanske är Aryas utveckling en forshadow för denna kommande konflikt i säsong åtta. 

Betyg: 3/5

Peter Parker måste balansera sitt liv som duktig elev, duktig brorson och duktig superhjälte. Detta har varit det grundläggande problemet i de flesta tolkningar av karaktären. De två tidigare filmversionerna av Spiderman har inte funnit en bra balans mellan dessa tre sidor av Parkers liv. I dem har Parkers vanliga liv satts åt sidan för en mer storslagen actionfylld bioupplevelse fylld av långa scener där Spiderman svingar sig omkring mellan New Yorks skyskrapor och ännu längre stridsscener där han duckar och undviker attacker i evigheter. I mina spidermanälskande ögon har detta alltid gjort karaktären mindre intressant än vad han är i tidningarna. Spiderman har med sin akrobatik och sitt spider-sense några av de coolaste fighterna jag kan minnas av någon superhjälte, men dessa är inte det som gör karaktären älskvärd. Det är känslan av igenkännelse i hans vardagliga liv som gör att man bryr sig om hur det ska gå för honom i de coola striderna. I och med att filmerna fokuserar mer på ögongodis och mindre på att bygga upp karaktärens personlighet tappar man det som gör att Spiderman sticker ut från mängden av alla andra superhjältar. Detta, tillsammans med att Tobey Maguires och Andrew Garfields tolkningar av karaktären helt saknar den humor som definierar honom, har gjort att jag aldrig varit nöjd med de tidigare tolkningarna. 

Spiderman: Homecoming faller inte i samma fälla. Tom Holland är perfekt i den något yngre tolkningen av Parker. Hans ungdomliga överflöd av energi, brist av tålamod, fumliga humor och hans goda uppförande mot alla i sin omgivning är precis så som karaktären är i tidningarna. Tom Holland säljer karaktären i varenda scen, även i de då han ställs mot oscarsvinnande skådespelare som Robert Downey Jr. och Michael Keaton, vilket är imponerande från en 21 årig skådespelare som de flesta aldrig tidigare hört talas om.

Jag kan dock förstå att en del biobesökare kanske kommer att vara besviken på de mer avskalade och nedkortade actionscenerna som, även om de inte är dåliga, inte sticker ut från mängden och lämnar ett lika minnesvärt avtryck som många andra marvelfilmer gör. I mina ögon är dock Homecoming en bättre film på grund av detta. Parker är i den här tolkningen 15 år gammal och helt ny i sin roll som Spiderman, vilket gör att det känns logiskt att det är fler scener där han kämpar för att inte misslyckas snarare än att briljera mot allt motstånd han möter. Det gör också att jag ser ännu mer fram emot hur spektakulära actionscenerna kommer att vara i nästa Spidermanfilm som kommer ut 2019.

Sammantaget:

Spiderman: Homecoming är i mina ögon den bästa marvelfilmen hittills. De lyckas göra den till det genom att fokusera på karaktären vilket gör filmen rolig, trovärdig och hjärtlig. Men också genom utmärkt skådespeleri av Holland, bikaraktärerna och särskilt av Keaton som The Vulture.

Betyg: 5/5

Jag läste Edgedancer i Brandon Sandersons's Arcanum Unbounded: The Cosmere Collection. En novellsamling som alla tar plats i hans Cosmere-universum. Edgedancer går att läsa fristående men jag rekommenderar att ni läser de två första Stormlight Archive  böckerna innan ni tar er an denna novell för att få ut det mesta av den. I denna recension kommer jag att utgå från att ni läst Words of Radiance och är bekant med de olika magisystemen i världen.

Edgedancer handlar som sagt om en tolvårig flicka som heter Lift, som är "freakin' awsome" enligt henne själv, men också om hennes spren Wyndle, som inte vill något annat än att sätta sig ner på en parkbänk och se naturen växa omkring honom, det vill säga raka motsatsen mot vad Lift vill. Deras överliggande mål om att äta alla olika sorters pannkakor blir dock avbrutet då karaktären Darkness, också från Words of Radiance, dyker upp och ställer till problem för duon.

Hela berättelsen har en genomgående humoristisk ton. Det allra roligaste var Lifts syn på sig själv och världen. Flickan vägrar nämligen att växa upp och är därmed fast besluten att fortsätta se på världen så som ett barn skulle göra. Trots att hon är 12 år gammal kan hon därför upplevas betydligt yngre, men detta balanseras av de stunder då hon är tvungen att förklara för sin kompanjon varför hon tagit ett tillsynes väldigt barnsligt beslut. Hon kan då på ett mer moget men samtidigt naivt och roligt vis motivera sina handlingar vilket gång på gång fick mig att skratta högt. Det är svårt att förklara charmen av denna karaktär då hon är väldigt annorlunda från alla andra karaktär jag läst. Lift är awsome, både i hennes egna ögon men också i mina, en frisk fläkt som får denna i övrig ganska förutsägbara novell att bubbla av liv och glädje. 

Det var också intressant att få läsa mer om The Assassin in White, som gör ett gästspel mot slutet av novellen. Ännu mer intressant är att han också nu bär ett särskilt svärd, Nightblood från Warbreaker, som kommer att passa honom som handen i handsken. 

Sammantaget

Handlingen bidrar en del till att göra denna berättelse läsvärd men det är framförallt huvudkaraktären Lift och hennes spren Wyndle som är fantastiska. Karaktärerna värmer ens hjärta och gör att jag aldrig vill lägga ifrån mig novellen. Gillade du Lift i Words of Radiance eller vill veta mer om The Cosmere tycker jag definitivt att du ska införskaffa denna novell. 

Betyg: 3/5